vajerbejbi

Som så många gånger innan ligger jag nu i min säng, i mörkret och stirrar in i väggen utan att egentligen kunna se något annat än mörker. Bon ivers falsett drar genom mitt huvud och jag hör inget annat. Det rinner tyst en tår nedför mitt ansikte, över näsan och nästan in i mitt vänstra öga också. Jag måste blinka flera gånger för att få bort den från ögonfransarna. Måste hålla mig fast i samma ställning för att inte krympa till en klump och få bort klumpen i magen. Jag måste klara det igen. Igen. Och igen. Än en gång blundar jag och kurar ihop mig till en boll. Huvudet tryckt till knäna, täcket ligger mjukt över hela mig och tårarna börjar än en gång rinna. Men inte bara en nu, utan två, tre. De bara fortsätter. I tysthet. Jag drar några rosslande andetag och andas djupt ut. Värmen från mina lungor sprider sig ner över mina ben och jag rätar på mig, ligger än en gång mer upprätt, stirrandes in i väggen. Och än en gång blinkar jag bort den där sista tåren till ljudet av Noah and the whale. Och jag kommer ihåg för ett år sedan, hur jag låg på min matta och skrek. Jag ryser till av minnet. 'This is a song for anyone who can't get out of bed' sjunger han och jag tänker att det är jag, det är alltid jag. Mitt huvud blir till slut tungt och än en gång somnar jag vänd åt vänster, stirrandes in i den vita väggen.
Gonatt vänner. Nu sluter jag ögonen och sover bort de sista klumparna sorg för ikväll. Imorgon kommer de säkert ändå bara tillbaka.