vajerbejbi

En gång fick jag höra att jag är intressantare än jag gör mig på bloggen, att det är mer spännande när jag skriver än när jag lägger ut bilder. men ajg visar det inte, jag tog det till mig men gjorde inget av det. jag blev glad men fortsatte ändå bara lägga ut fula bilder på fult folk som ingen ändå bryr sig om (alltså egobilder ungefär). Jag oroar mig över skolan, faktiskt. lite. jag bryr mig inte om den men jag oroar mig ändå för den, över betygen över allting. att det är nu det gäller, att det är nu jag ska satsa. Satsa? jag vet inte hur man satsar på skolan, och plugga? Det har jag ingen aning om hur man gör, för det har jag aldrig gjort. Jag klarar det inte heller, att gå upp varje morgon och gå dit. Se alla ansikten som tittar, alla lärares oroliga blickar. När de tar mig i armen, drar i mig lite och frågar hur jag mår, omtänksamt. fint. men jag vill inte se deras oroliga blickar falla på mig, vill inte se dem i ögonen då jag ser att de rynkar lite på ögonbrynen och ser oroliga ut. "Hur ska det egentligen gå med det här barnet? Hur ska hon överleva?" Gör jag ens det? Överlever menar jag, för det känns inte som det. Det känns inte som att jag lever. Jag går, jag flyr, jag försvinner. Jag spyr utan att spy, det kommer inget men magen vrider sig ut och in hela tiden, den vrider och vänder sig, min blick flackar, allt snurrar och det känns som att jag ska falla ihop mitt på golvet. Det kommer skrik ur min hals, det ränner blod i hela kroppen. Jag ser ansikten överallt och ingenstans, de flockar sig kring mig men sträcker jag ut handen finns det inget där, det är bara i mitt huvud de finns. Det är bara i mitt huvud som de leker med mig. För det gör de, de leker med mina tankar, vrider dem hit och dit, får mig att tänka det och det andra. Kanske borde lägga mig lite, försvinna lite. Kanske jag ska göra. Försvinna. Om än bara för ett tag. Bara falla bort, låta mörkret ta mig för en stund. För det är ju lockande. Jag vill ju ha det så, eller? Jag vet knappt längre.

Och där har vi det, ett inlägg från mina spridda tankar. helt oplanerat. Något som egentligen inte borde publiceras men som jag gör ändå. För jag orkar inte ta tag om det, sluta det från allmänheten och för att jag alltid gjort det, publicerat mina tankar här. Publicerat en stor del av mitt inre.