Alligator.
När allt känns uppgivet och man ligger på rygg på den lila mattan och detta är på. Då känns det bra att veta att det finns någon där för en. Att inte allt har dragits från ens fingertoppar och försvunnit bort. När allt känns som i Virgin Suicides. När man fokuserar blicken på det vita taket, men blicken glider från punkten och vandrar över de yttersta kanterna av ens synfält. Scannar in fönster med lila gardiner, en bokhylla, en klänning, en byrå, ett skrivbord och andra saker som inte är för långt åt något håll. Sen vänder man sig på mage och drar fingrarna uppåt genom mattraggen, grabbar tag en liten sekund för att sedan långasmt dra fingrarna tillbaka mot en. Samtidigt som fingrarna dras uppåt fokuserar man blicken på den abnormt stora hello kitty heliumballongen utan luft som sitter på ens ena dörr. Eller på de två klockorna som står på nattduksbordet, båda visar olika tider och har stannat.
Då är det bra att det finns någon som älskar en, som alltid älskar en, och som man älskar tillbaka. Oerhört mycket. Men när det sedan är en sådan dag att just den personen inte finns där för en och man inte vet när personen kommer det igen. Då gräver sig hålet större och uppgivenheten får ett starkare tag om ens insida. Kommer det någonsin bli bra frågar man sig.
Ja, jag delar med mig av en weheartit bild.
Kommentarer
Postat av: Linnea
Det kommer att bli bra.
Och den man älskar kommer alltid tillbaka.
Trackback
