2011.


Våren 2011, var som vanligt. Jag mådde bra, hade kul. Kollade på Håkan på KB med loppan. Kände lycka när jag hilda och inez var på johnossi. Något grep tag inom mig, det var lycka. Vi sjöng oss hesa och jag hade ett rus i mig i flera dagar. Det skulle bli en tradition.
Dansade runt till jag kommer, hela tiden. Skrattade  så mycket, snurrade runt i Klaras kök efter skolan, stunden då vi upptäckte jag kommer. Den var på repeat konstant, och alltid p lite för hög volym för att vi ska kunna höra något annat.
Träffade Noel, blev kär.
Sommar 2011, insåg hur det känns att älska någon. Vilken läskig känsla det är, men även lycklig. Tycker om den.
Kände det kalla från en nästan död kropp i min famn. En av mina bästa vänner. Kände kylan och ovissheten om vad jag skulle göra, paniken. Ville bara att allt skulle bli bra, att du skulle leva. Jag var mer rädd än jag någonsin varit. Jag grät och skrek på ambulansmännen. Såg ambulansen köra iväg och blev hemkörd av polisen. Kommer aldrig glömma den livlösa kroppen i mitt knä och känslan den gav. Kvällen skapade vissa av mardrömmarna.
Sommaren fortsatte. Åkte till berlin. Åkte runt på alla ställen i Sverige där man ska vara på sommaren. Åkte till Juleboda en vecka med loppan. N åkte till Schweiz. N kom tillbaka. Saknade sanna så mycket. Saknade alla så mycket.
Började 8an.
Gick på malmöfestivalen hela tiden.
Gick Slutwalk Malmö. Stod upp för oss.
Såg veronica maggio, hoppade och skrek mig hes. Såg maskinen och den svenska björnstammen, hoppade, sjöng och skrek mig hes. Gick barfota hem genom regnet och mörkret. Klara skrek så hon tappade rösten.
Fyllde år, hade det bra. Fick typ allt jag ville och mådde allmänt bra, men då var det bara sommar. Hösten skulle komma.
Höst 2011, blev mer sårad än jag någonsin blivit, grät och grät. Verkade aldrig sluta göra ont. Vi satt i en trappa, jag grät och du bad om förlåtelse. Jag kan se det framför mig, hur jag skakar av mig dina armar, dina försök till att skapa som en fred. Men jag kunde inte då, jag var för ledsen. Det skapade en osäkerhet i mig. Men vi gick vidare. Jag tog till mig dina armar och försök till fred. Det bästa jag gjort.
Blev påkörd. Fick åka ambulans för första gången. Och ligga på sjukhus i miljontals timmar. Sova på sjukhus. Gå som en gammal tant, stapplandes fram genom gången mot filmerna med ett droppställ släpandes bredvid mig och en Noel som kollar så jag inte trillar eller väljer en dålig film. Slutar med att vi tillsammans väljer Simpsons filmen. Mamma tycker inte om den så hon läser tidningen istället.
Vi bråkar igen, stort. Det är mitt fel den här gången.
Psykbryten börjar, de då jag gråter och skriker. Inte kan göra något annat. Men Noel håller mig uppe.
Rättegången kommer och jag ska vara stark. Starkare än någonsin. Men det går inte. Gråter i mammas knä om och om igen.
Har stunder jag aldrig vill glömma, jag lever.
Kollapsar, nästa dag är det skolkonsert. Folk undrar vad som hänt, varför jag plötsligt gråter. Och jag blir irriterad, irriterad på att folk bara bryr sig när jag inte kan dölja det. Att folk bara frågar då de ser att jag gråter, inte någon annan dag, inte ens de som står mig närmast som betyder så mycket.
Några dagar senare känner jag mig galen. Jag skriker och gråter tills jag nästan spyr. Bara skriker rakt ut, det svider i halsen. Blir hes.
Än en gång kommer de fina stunderna, jag och lona klarar allt. Hand i hand går vi mot allt. För som du sa, hand i hand klarar vi oss genom allt.
Vintern.
Är bra, den pågår även nu. Men det är ett annat år.
Det har funnits så bra saker. Jag har varit så glad, har även varit så ledsen. Men det vill jag inte fokusera på, det är de bra stunderna jag vill minnas. När man springer under gatlampornas ljus och känner sig lycklig, man skrattar i timmar och somnar. När man har en stund som man aldrig vill släppa taget om.
Fått mina första betyg, ett A, två B, resten Cn och några Dn.
När jag precis kommit till farmor kände jag mörkret gräva sig fram inom mig och jag satte mig ner och andades djupt för att inte börja panikskrika och gråta när alla var så glada runt om mig. Och jag har börjat bli bra på det där, att kunna le och låtsas som ingenting när jag håller på att gå sönder inuti.
Åkt till Dalarna med N, åkt skidor, kört snöscooter, haft snöbollskrig, gjort allt man gör där. Spelat kort i timtal. Kännt mig så glad. Sovit för lite och pratat i timmar.
Och nu lite låtar som gjorde 2011 2011 till just 2011 2011;
Hela denna lista, Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. nätterna då vi ligger i min säng i mörkret och sjunger med, halvsomnar till alla låtarna, tysta i mörkret. Det är de stunderna jag mest kommer komma ihåg.
Tänkte även visa lite bilder, från stunder som gjorde 2011 2011, till just detta året, vissa av bilderna är helt omotiverade bilder men som ändå hade en plats under detta året.
Nu är det 2012, och du ska bli så bra.
Ps, du okända människa som nämner sitt namn med massa siffror iställe, det är lona. poussen

Kommentarer
Postat av: Din stalker Hilda!

Önska jag kunde ta bort det... <3

2012-01-07 @ 19:52:53
Postat av: siffrorna

hehe, hon vart snykk dåva

2012-01-16 @ 14:28:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0