I've turned into a statue.
Även om jag inte vet vad som hänt och hur du mår så tänkte jag berätta om när jag gick i nian bara för detta verkar så hemskt och jag känner igen mig.
När jag gick i nian höll mina föräldrar på att separera och killen som jag vart så jävla kär i gjorde slut med mig efter 14 månader. Varje dag i skolan var ett rent helvete, varje dag efter skolan var ett rent helvete för jag visste att jag skulle behöva gå dit dagen efter, jag kom sent varje morgon och gick hem tidigare jämt. Hemma var det hemskt. Vi bodde i ett hus, jag, min syster och mina föräldrar som inte sov i samma rum längre. Inget var bra och jag grät ganska ofta. Jag minns under utvecklingssamtalet i nian när min lärare frågade hur jag mådde, inför min pappa och jag sa att jag mådde bra. Både min lärare ( bästa läraren någonsin) och min pappa sa att de visste att jag inte mådde bra. De kände inte igen mig som jag varit de senaste månaderna. Mina ögonlock brände och jag tittade ned i golvet för jag ville inte gråta. Hon frågade om jag ville prata med en kurator eller skolsköterskan och jag svarade nej. Sen flyttade vi, jag kom över den där killen som sårat mig något fruktansvärt och jag hade en bästa vän under denna tiden som är det bästa som hänt mig. Jag började också gymnasiet och jag lovar dig, det är det roligaste jag gjort i hela mitt liv, Jag älskar gymnasiet! Jag vet inte varför eller ens om detta bara gör dig mer förvirrad men jag ville mest skriva att det brukar bli bättre. ( Jag vet ju inte vad detta handlar om eller hur du känner men jag vet inte, kände igen mig i det du skrev). Hoppas det bättre snart! Puss